ietthavavrosor - "jag känner mig värdelös" sa jag, medans tårarna rann. *gråt inte, tänk på sminket kära du*

"jag känner mig värdelös" sa jag, medans tårarna rann. *gråt inte, tänk på sminket kära du*

publicerat: | Kategori: behandling
 

Det är inte enkelt när det är svårt, och svårt är bara förnamnet för hur det är just nu. I tisdags hade jag möte med min kontakt på bup för första gången på nära en månad. Jag är så klantig och råkade missa två möten, sedan vart hon såklart sjuk när jag äntligen kom ihåg det.

Hur som helst så löd delar utav mitt möte med henne såhär:

"jag frågade om jag behövde vara orolig för att du skulle göra dig själv något, har du det?"
tystnad.
"nu undanhåller du någonting från mig"
nervöst skratt. Tog sedan upp min kalender, den med mig och Mósi på framsidan, och letade sedan fram en sida jag skrivit till henne.
"såhär gör vi" sa jag och gav den till henne.
Tystnad medans hon läste. I mitt huvud var det dock inte tyst. Tänk om hon berättar för mamma att jag självskadat eller var nära på att göra det igen. Tänk om hon tror att jag överdrivet. Tänk om hon kommer tro att det bara har att göra med mitt slarv gällandes mina mediciner.
"det här var ju inte kul...."
...samtalet fortsatte innan hon tillslut sade att det kanske är dags för att jag nu börjar DBTn trots allt. Trodde att jag inte skulle behöva börja det, men troligen kommer det bli så. Vi har gjort stora framsteg, otroligt stora! Dock inte tillräkligt stora, jag självskadar ännu och tankarna om det har jag ännu inte blivit kvitt.

Till slut frågade hon hur jag kände nu, efter samtalet.
"jag känner mig värdelös"
Därefter kom tårarna, dock lyckades jag mirakulöst hindra de med tanken gråt inte, tänk på sminket kära du. Skulle ju faktiskt träffa Tova efter och sedan ha dans. Till och med en glitterälskare som jag ogillar glitter-över-hela-ansiktet-looken.

Hur som helst så är inget angående DBTn bestämt ännu. Min bup kontakt skulle skriva någonting till de andra i teamet idag och sedan kommer jag + min familj få information. Om jag dock får börja DBT kommer jag göra det, jag vet nämligen att jag behöver det. Kanske det är just denna behandling som kommer rädda mig? Även fast jag måste klara mig utan min nuvarande kontakt på bup, vilket känns skitläskigt!