ietthavavrosor - frustrationen bubblar över

frustrationen bubblar över

publicerat: | Kategori: tankar
 

Känner mig hungrig, så gick och hämtade en kopp te. Medans vattnet kokade var jag tvungen att tvätta händerna för att hålla mig borta från maten där nere, men också för att jag helt enkelt var tvungen. Ångesten höll på att bubbla över. Eftersom att jag är inne i min tusende "jag vägrar ta min medicin" period detta år kunde jag inte stå rakt. Så vinglade runt i en ostadig cirkel och funderade på om jag kanske borde ge upp och ta min medicin. Eller åtminstone trappa ned på den innan jag slutar helt. Dock vet jag själv att mamma snart kommer avslöja mig och jag åter igen kommer tvingas ta den, så det känns jävligt ovärt.

Förstår inte varför de inte kan låta mig trappa ned på denna skit? För det första hjälper den inte ens med det den ska - att stabilisera mitt humör. Ja, det går ju skitbra med det - eller hur var det nu igen? Känner frustrationen över allt detta och inser att jag måste låta som en uppmärksamhets sökande tonåring. Försök dock sätta dig in i min situation:

Du tvingas ta mediciner du inte vill ta, ingen fungerar som de ska och cirkus fem byten sker inom relativt kort tid. Sömntabletter sätts in mot insomnian, men inte ens de fungerar. Du ger upp och ber om att få sluta, men nej - du är ju bara en dum tonåring som inte förstår någonting. Så du tvingas fortsätta med dessa mediciner, som förövrigt framkallar återfall så fort du missar att ta de. Låter det kul?

Nej, inte direkt. Jag tror inte att jag med ord kan beskriva hur instängd jag känner mig i denna situation. Förstår inte varför mina åsikter om detta ska ses som ingenting? Varför ska min mamma och bup få bestämma över min kropp utan att ens lyssna till mina åsikter?